Smokingen framhängd, manschettknapparna kontrollräknade (de är två som de ska), skorna putsade. I morgon DN:s 150-årskalas. Roligt!
Jag hade smoking, samma smoking, på Sydsvenskans 150-årsfest våren 1998. Jan Wifstrand, möjligen min favorit bland alla utgivare jag har jobbat med, gled upp snett bakom och sa: ”gratulerar till klädseln”! Eftersom jag var 22 och ett halvt och helt knäckt av lycka av att få jobba på Sydsvenskan, så kändes hela huvudet som helium då.
Jag var också för jävla sjuk den våren. Jag hade till sist fått min Crohns-diagnos. Låg på sjukhus en vecka och utreddes. Det var helt galet egentligen. Varje kväll klockan sex kom febern, ofelbart. Jag satte mig i shorts och kollade på tv och åt glass. Sedan svettades jag så att blivande fru K hade för vana att gå upp vid två och byta lakan. Sedan vid halv sju på morgonen var jag mirakulöst pigg. Gick och jobbade, enormt hårt, hade otroligt roligt, mådde bra, åt som två vuxna personer eftersom jag inte behöll näring som jag skulle. Skrev en sjukhusdagbok som Sydsvenskan publicerade, det var möjligen den som gjorde att jag fick löfte om inlasning.
När jag skulle till tandläkaren några veckor senare sa min chef Anders Olofsson: ”jaha, två nya broadsheet då ja”. Han är väldigt rolig.
Det var en fantastisk tid. Jag VET ju att jag var sjuk, men har inga känslominnen av det. Jag bara jobbade och hade det bäst och förälskade mig i Malmö-Lund och i Sydsvenskan för livet. Sedan fick jag rätt medicin, och har inte haft några Crohns-symtom sedan 1999. Vilket jag är gränslöst tacksam för.
Nu är det alltså dags för ett nytt 150-årskalas för en tidning. Måtte det gå att festa utan Titanic-associationer i morgon.
