Det Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström säger med sin uppmärksammade programförklaring om litteraturkritik är: Vi ska försöka skildra litteraturen bredare. Vi ska skriva om genrer och titlar som alltför ofta inte blir omskrivna. Vi ska försöka att inte göra riktigt samma som alla andra, inte riktigt samma som förut.
Det är hela saken.
Att vilja göra något eget är förstås utmärkt, men framför allt är det utmärkt att fundera djupare över vad läsarna önskar och behöver. Reaktionerna på denna programförklaringstext som Landström skrev för någon vecka sedan är så oerhört beklämmande. Etablerade kritiker och redaktörer och författare som förfasar sig som om Landström hade sagt att han skulle byta ut litteraturkritik mot horoskop. Puh! Sällan har jag sett lika självupptagna, defensiva och trötta ”plats i korgen”-reaktioner, och då har jag ändå sett mycket i den genren.
Igen: skriver man litteraturkritik i bred dagstidning har man ett enda jobb. Ett enda. Man ska hjälpa läsaren. Man ska hjälpa läsaren förstå, tolka och välja. Man ska erbjuda sammanhang och historia, och man ska – och det är här skon klämmer – också ge en viss guidning till vad läsaren ska göra med sin tid. Konsumentupplysa, alltså. En del kritikers egon tål inte det. Men det är dagstidningens uppdrag. Igen, i två ord: hjälp läsaren. Och vänta lite, för guds skull, innan ni totalt dömer ut något som ni har sett exakt ingenting av ännu.
