; ; ; ;

Vissa läsarbrev – detta till chefredaktören – blir man gladare av än andra.

Eftersom det är semikolonets dag i dag, den 6 februari, så känns det på sin plats att publicera texten igen också, som alltså var layoutad i form av ett stort semikolon över hela kulturdelens förstasida – genial idé av Olof Åkerlund.

***

I dag är det semikolonets dag, vilket inte många känner till; bara ett fåtal förstår ju att uppskatta det här vackra skiljetecknet vars exakta regelstipulerade användning tycks dunkel även för dem som trots allt vet vad det är – en möjlighet att utan punkt skilja fullständiga satser från varandra och ändå hålla på den formella grammatiken, ett sätt att pausa med tydlig syftning framåt, kort sagt: en metod för att skapa precis rätt paus för precis rätt tillfälle, vilket dess förespråkare förstås begriper och omfamnar i stor omfattning; utan dem ingen semikolonets dag, utan dem inget högtidlighållande av den italienske typografen Aldo Manuizo som för 494 år sedan i dag gick hädan – han är detta teckens uppfinnare – och knappast hade han väl anat att tankstrecket skulle komma att bli en näst intill fullgod ersättare, vilket däremot möjligen Vilhelm Moberg förstod; i sin klassiska barndomsskildring ”Sänkt sedebetyg” lät han skollärare Mård beskriva verktygslådan med skiljetecken så här: ”Dä finns tre stöcken skeljetecken här i världen: Dä lella, dä halvstora och dä stora. Di kallas komma, semmikolen och ponkt. Vid komma ska ni styra er lite, bara lite – så lång tid bara som det tar att blinka en gång. Vid semmikolen ska ni stanna dubbelt så lång tid – eller två blinkningar. Men vid ponkten ska ni styra er och ge er god tid medan ni drar ett helt andetag ur bröstet. Kom ihåg dä, barn, så länge ni lever!”