Det finns massor av personer – företrädesvis utövare eller försäljare av någon typ av skapande konst – som anser att jag och sådana som jag bör få veta vad de håller på med. Därför skickar de information till oss.
Bra. Helt rätt.
Sådana personer är olika skickliga på kommunikation. Mitt intryck är att de blir skickligare och skickligare, mer och mer medietränade, mer och mer medvetna om vilka mekanismer som ofta närmast passivt styr vad i all information som förvandlas till journalistik.
Så finns det grandiosa undantag. Förlag som skryter som sin nya kvalitetssatsning, men inte stavar rätt i pressmeddelandet. Författaren som uttrycker sin personliga uppskattning över mina ”lysande” författarintervjuer, men konsekvent kallar mig Anders. Engelska bolag som sysslar med odefinierad omvärldsanalys, och tror att jag är intresserad av ”b2b solutions” eftersom jag har en blogg. Studentorganisationer som inte har lyckats glömma att jag en gång för några år sedan var universitetsreporter, och därför slappt skickar saker till mig av gammal vana i stället för att tänka sig för och kolla upp vem de ska skicka till.
Dummast av alla är vd- och chefredaktörsskickarna. De förekommer, och de är många. Vem, för att ta ett exempel, på en statlig svensk myndighet tror att ett pressmeddelande om en omorganisation ska tillställas en stor tidnings ansvarig utgivare? Jag har namnet på en sådan person. Min diskretion förbjuder mig givetvis etc.
Så, alla ni som skickar saker, här är en checklista:
1. Kolla vilken redaktion som ska ha informationen.
2. Skicka saker och mejl till allmänna adresser, som kollas oavsett vem som råkar ha semester. Vill man nå en särskild medarbetare kan man märka försändelsen med personens namn – men det är vanskligt att skicka något direkt till en enskild. Det kan försvinna fortare än du hinner säga ”pappaledigt”.
3. Skicka inte för många exemplar eller kopior av någonting alls. Det går bara i papperskorgen eller i recensionsrestbokhyllan ändå.
Det är tuffa tider för en krängare.
