Karin Eriksson gör ett så otroligt bra jobb som USA-korrespondent. Hon skriver i DN men kan också läsas i Sydsvenskan.
Dels begriper jag inte hur hon hinner. Hon producerar så vansinnigt mycket, i alla genrer från reportage till intervjuer och analyser. Dels är lägstanivån så osannolikt hög. Det är aldrig slött eller svagt eller slarvigt.
Genom hennes rapportering får man djupgående förståelse av de olika sidorna i politiken, av människorna i de små städerna, av bevekelsegrunderna för att rösta på såväl den ena sidan som den andra. Jag tänker särskilt på ett reportage om kristna konservativa i Idaho från härom veckan, och så helgens stora jobb om situationen vid gränsen i San Diego. Helt enastående bra.
Det finns många som rapporterar från Nordamerika, men ENBART sett i ljuset av Karin Erikssons insatser blir det förvirrande att höra påståenden om att USA på något sätt skulle bevakas selektivt eller fegt. Hennes insatser allena räcker liksom för att motbevisa detta. Lägger man till allt annat som skrivs i olika breda medier och kanaler så kan man bara dra slutsatsen att USA är extremt välbevakat i Sverige. Det är nog snarare så att vi har ett massmedialt problem med att andra viktiga delar av världen är underbevakade.
Så varför hör man då och då påståenden om vad svenska medier inte bevakar, eller undviker, eller undanhåller? Och varför är alla sådana påståenden alltid så himla vaga?
Jag gissar: eftersom en del personer av politiska eller andra skäl behöver en sådan berättelse. Att man kan dölja illa underbyggda påståenden genom att säga: ”men det är för att vi inte får veta sanningen”. Ett slags konspirationsteorikultur, som påtagligt ofta dessutom riktas mot våra största medier, och särskilt ofta mot Dagens Nyheter.
Ibland måste man call bullshit när man ser det.
Nå, nog om detta. Nu ska jag läsa en bok med den uppiggande titeln ”Kärnvapenkrig” inför ett seminarium jag ska leda på Bokmässan.
