Antingen har du kommit till den här sidan genom att klicka ”Om upphovsrätt” här ovan. Eller så har du gjort det för att du har googlat på ordet ”upphovsrättsindustrin”, eller knappat in upphovsrattsindustrin.se. Den domänen pekar till den här sidan.
Och varför gör den det?
Enkelt: För att jag är upphovsrättsindustrin. Eller rättare sagt: Jag är upphovsman. Se mitt ägande av upphovsrattsindustrin.se som ett slags språklig reclaim. Skällfraser är till för att återtas. Att konsekvent tala om ”upphovsrättsindustrin” är ett sätt för dem som avskyr upphovsrätten att till varje pris göra upphovsmän ansiktslösa.
***
Under säkert ett år har jag tänkt att jag borde om inte skriva den här texten så i alla fall börja på den. Lägga ut något som kan få slippa vara slutgiltigt, något som jag kan peka på och säga sådär, ungefär, tänker jag kring det där.
Texten handlar om upphovsrätt, eller egentligen mest om de kvinnor och män som i dag oftast under knappa omständigheter arbetar med att skapa kulturella, ekonomiska och immateriella resultat som kommer mänskligheten till största nytta. Det är i engagemanget för dem som mitt intresse för hela frågan bottnar.
Eftersom jag har skrivit rätt mycket om det här, på bloggen, i Sydsvenskan och på annat håll, så har den som följer mig ofta förstås en någorlunda bra orientering om ungefär var jag står. Men för den som skulle vilja ha något slags längre sammanfattning, så… ja, så är det meningen att den ska börja nu.
***
Första gången jag kan minnas att jag liksom kände något vad det gäller upphovsrätten var en gång under ”läsåret” 2004/2005, när jag jobbade på Dagens Nyheter. Jag träffade tre personer för en fikaintervju. De definierade sig som pirater, och åtminstone någon av dem intog vad jag då som nu skulle kalla en antiupphovsrättsextremistisk ståndpunkt: Det ska inte finnas någon som helst upphovsrätt över huvud taget.
Jag blev provocerad av det, eftersom jag ju har tagit upphovsrätten för given ganska länge.
Snabbt fick jag lära mig tre saker:
* Det här skulle komma att bli en enormt stor fråga. Juridiskt, etiskt, politiskt, tekniskt, ekonomiskt.
* Det fanns en möjlighet att frågan skulle komma att färga av sig på stora delar av samhällsdebatten och därmed verkligen komma att bli fundamental: Här skulle vi komma att se diskussioner om riktigt grundläggande värden och tillstånd.
* Jag, personligen, visste alldeles för lite.
Därför ägnade jag det närmaste året åt att läsa allt jag kunde hitta om de här frågorna. Ibland debatterade jag dem, testade mig fram. Jag fascinerades enormt av spännvidden: Det fanns personer som mer eller mindre hade vigt sina liv åt en kvalitativ diskussion, och det fanns personer som representerar det sämsta jag vet med internetanonymiteten. Allt däremellan.
Jag fattade då ytterligare ett beslut, vars riktighet jag ofta har funderat över:
Jag ska, i den mån jag deltar i sådana här debatter, försöka göra det genom att främst ange goda exempel. Inte genom att peka finger mot de dummaste och säga ”kolla idioten”. Det har fått effekten att jag då och då har blivit ombedd att specificera med exempel när jag säger generella saker om hur jag uppfattar diskussionen. Det är förstås helt rimligt. Och det är förstås lika rimligt att en del tycker att min trovärdighet då skadas eller i vart fall försvagas, när jag ogärna vill göra just det där, länka och säga ”kolla idioten”.
Vidare har jag bestämt mig för att utom i undantagsfall inte publicera mejl som skickas till mig i de här frågorna. Inte beröm, inte kritik. Och förstås aldrig heller det mest aggressiva. (Har jag haft skäl att polisanmäla? Förmodligen. Jag har inte övervägt att göra det.)
***
Vilken är en journalists yrkesroll?
Man kan svara på tusen sätt.
Ett bra svar är att journalistens roll är att titta på etablerade sanningar, och så sedan ställa frågor om dem.
Vad det gäller stora delar av den svenska diskussionen om upphovsrätten och därmed besläktade frågor är det inte helt enkelt att säga vilka sanningar som är etablerade.
Å ena sidan kan man säga att etablissemanget – ledarsidor, domstolar – är tämligen inriktade på att försvara upphovsrätten som lag och idé.
Å andra sidan kan man lugnt konstatera att stora delar av den svenska bloggosfären – som visserligen inte läses av så många som vi skulle önska, men som ändå är ganska röststark – är ganska enig om att Piratpartiet är bra och att upphovsrätt är dåligt.
Jag tycker mig vidare ha sett ett slags internet-visklek, där, säg, FRA eller Ipred blev farligare och farligare för varje bloggpost. Cirkelbevisning blev legio. Polariseringen togs till sin spets.
Och så har det verkligen varit i piratkretsar, det kan inte minst svenska politiska reportrar vittna om:
Allt vissa personer säger måste vara rätt respektive fel. Och framför allt: Är du inte med oss så är du nåtsåinihelvete emot oss.
Det har spillt över också på mig. Det finns personer som ägnar sig åt att med stigande ilska och frustration punktmarkera allt jag säger och skriver i frågan.
Det är som om de bara inte kan tåla en motröst. För de ingår i en revolutionär rörelse. Död åt de otrogna! Här finns ett nytt och stort och starkt Vi, och om du inte ingår i det, så ska du jagas som en räv av tweedrockar tills du har Sett Ljuset.
Jag tycker, och har vid något tillfälle skrivit, att jag tycker att det har drag av sekterism. Det kan vara en aningen för hård formulering från min sida.
Det kan naturligtvis också vara så att en del meningsmotståndare på det hela taget vet mer och formulerar sig skickligare än jag. Var och en får väl bedöma det. Jag kan bara konstatera att jag inte är intresserad av att ställa mig på någon särskild sida av taktiska skäl. Det är definitivt inte en journalistisk uppgift.
Men jag är, för att återknyta till den bransch jag verkar i, häpen till haktappets gräns över det totalt okritiska förhållningssätt som har präglat stora delar av rapporteringen om upphovsrätten och rättighetshatarna. Det finns undersökningar som visar att de fängelsedömda männen som skapade The Pirate Bay har blivit tydligt favoriserade i nyhetsrapporteringen från rättegången 2009.
Och där har vi ett spår till, en hel bok skulle kunna skrivas om det, bara det.
Det är frågans underbara charm. Frågans hopplösa jobbighet.
***
Jag bryr mig alltså om den här frågan inte bara eftersom jag tycker att en stark upphovsrätt på det hela taget är en rätt elegant konstruktion och en bra idé. Utan också eftersom jag inte kan slutas att fascineras av diskussionens gestalt.
Jag tycker att normalt sett självständigt tänkande och kloka personer har kastat all kritisk reflektion överbord när det gäller det här.
Allt staten gör i frågan är ondska.
Allt Piratpartiet gör och säger är sant.
Och de dömda brottslingar som skapade The Pirate Bay är frihetshjältar.
Det är orwellskt.
***
Så vad ska man göra, om man gillar att delta i det offentliga samtalet både genom etablerade mediekanaler och i vår lilla bloggosfär? Det är något av det svåraste jag vet: att tänka på vem som är läsare, vem som kan bli samtalspartner. Man vet aldrig det. Det finns inte längre några rimliga ”generella” nivåer.
Ibland är det roligt med en kvällstidningskrönika som ställer saker på sin spets.
Ibland duger inget mindre än min favorit bland meningsmotståndare, Rasmus Fleischer.
Jag försöker hålla mig till en definition av ordet intellektuell som jag har tänkt på så ofta att jag inte längre minns om den är min, eller om jag har snappat upp den någonstans:
En intellektuell person är en person som läser saker, och som ändrar sig.
Jag försöker läsa saker så mycket och så ofta jag kan. Och jag försöker vara vaksam så att jag också faktiskt ändrar mig i takt med vad jag lär mig. Tittar jag tillbaka på allt jag har skrivit ser jag många sådana exempel: Jag underskattade integritetshoten som även jag anser finns i och med en del av de nya internetlagarna. Upphovsrättsbrott är inte med självklarhet stöld i moralisk mening (men är det ofta). De ekonomiska realiteterna som följer av den här omvälvningen har den egenskapen att de har kort livslängd.
Vi kan komma att behöva en fax.
Det vill säga: Vi kan komma att behöva en eller flera juridiska, tekniska, ekonomiska och etiska lösningar som fungerar på bred front under låt säga tjugo år, för att sedan bli nästan helt obsoleta. Vi kan inte räkna med att lösa en av samtidshistoriens största knutar i ett enda tjusigt alexanderhugg.
Min goda vän Isobel Hadley-Kamptz är bland de mest upphovsrättskritiska personer jag vet. Hon håller dessutom på Djurgården. Trots det, och det vill ju inte säga lite, klarar vi av att vara kamrater. Däremot tror jag att man kan vara rätt säker på att vi nog hade kommit att debattera de här frågorna lite mer i offentliga sammanhang om vi inte hade varit kompisar.
Låt mig bara nämna en sak som Isobel har sagt, och som jag tycker är bra, men som jag lite grann vill invända emot:
Internet har format vårt liv på så vis att det ibland nästan är svårt att avgöra var min hjärna slutar och din börjar. Gränsen har börjat suddas ut. Det är roligt, och det är sant.
Men jag för min del känner mer än någonsin ett behov av att freda min hjärnas gränser. Att veta exakt var de där gränserna går. Bara då tror jag att samlade erfarenheter och nya intryck kan landa i något som blir bestående, något som jag för min del vågar driva. Vi badas i teser, idéer, information och lobbyism i en omfattning som historien aldrig tidigare har skådat. Det kan finnas poänger med en liten palissad.
***
Mängden experter på staten Sveriges behov vad det gäller signalspaning och underrättelseverksamhet gjorde mig under 2008 och 2009 mycket misstänksam.
Hur är det möjligt att så många så stensäkert vet exakt vad som är rätt och fel i detta?
Det är naturligtvis inte möjligt. Det utbröt, då en del av de här lagarna diskuterades, något som liknade förföljelsemani, och som bara blev större och starkare.
Till slut beskrevs riksdagen som en diktatur. Ungefär.
Till slut beskrevs försvarsmakten som Stasi. Inte ungefär, utan exakt. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den typen av vansinniga jämförelser.
Jag tyckte, och tycker, att det saknar all rimlighet.
Och det språket blev till bensin för Piratpartiet. Jag tycker att den parlamentariska demokratin är för viktig för enfrågepartier och för missnöjespartier. Därför jobbar Piratpartiet i uppförsbacke hos mig redan från början.
Jag ogillar också Piratpartiet efter att ha utvärderat dess företrädare och deras retorik. Jag ogillar att Piratpartiet har kriminalitet inbyggt i sitt namn, och tror partiet hade kunnat göra så väldigt mycket mer bra saker för internet om det i stället hade hetat Internetpartiet och inte betett sig så enormt religiöst. Om det inte hade haft en uniform.
Jag blev direkt chockad när en del tänkande personer jag känner kom fram till att det var en bra idé att rösta på Piratpartiet. Jag trodde ändå inte att det skulle landa där. Jag trodde det var omöjligt för dem att rösta på ett missnöjesparti, eller åtminstone att det skulle vara omöjligt att rösta på ett parti som företräds av Rick Falkvinge. Jag trodde att de skulle välja en integritetskunnig kandidat från ett annat parti, om de nu ändå kände att integritetsfrågorna var valets viktigaste.
Jag trodde vidare att de skulle reflektera över vilken legitimitet de gav en rörelse som till stora delar bygger på lagbrott, vilken möjlighet och språngbräda de skapade för ett i grunden politiskt oansvarigt parti att faktiskt bli vågmästare i Sveriges riksdag.
Jag kan inte tycka att det är en småsak.
Det här kan man naturligtvis se olika på. Det är inget konstigt med det. Jag har läst kloka argument efter linjerna att frågans tyngd just nu kräver en markering i form av en röst på detta parti. Min grundhållning är den här:
Den som söker politiskt mandat ska också kunna presentera något som liknar ett svar kring låt säga tjugo eller trettio av de viktigaste politiska frågorna.
Jag tycker att det är vulgärt, oansvarigt, opålitligt och oetiskt att säga ”vi säljer oss till vem som helst som tycker mest som vi i vår enda fråga”.
Upsala Nya Tidning i en ledare:
Oavsett vad partiets företrädare själva tycker, så är det demokratiska systemet uppbyggt så att folkvalda utkrävs på ansvar för *alla* de beslut de varit med och fattat. Om Piratpartiet blir invalda till antingen EU-parlamentet, eller riksdagen, eller både och, kommer partiet att behöva stå för de beslut de är med och fattar. Även de som ligger utanför deras partiprogram. När ansvar ska utkrävas av väljare kan man inte enbart hänvisa till en vågmästarstrategi.
***
Så vad vill du då? Hur ska allt lösas?
Det vet jag förstås inte. Men jag är statskonservativ i den meningen att jag tycker att samhällsförändringar inte ska ske genom lagbrott, utan genom lagändringar.
Jag har funderat på om man kanske kan jämställa upphovsrättsbrotten med de brott som samlevande homosexuella ägnade sig åt före 1948, bara genom att leva tillsammans. En person jag debatterade med föreslog det, som en parallell till hur utbredd kriminalitet till slut visar det orimliga i lagen, varpå lagen ändras.
Parallellen är kanske inte så dum, men jag ogillar den ändå.
Jag tycker att det är en mänsklig rätt att få älska och leva med den man väljer att älska och leva med.
Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att få gratis tillgång till all film och all musik i hela världen.
Och det faktum att parallellen förs fram tycker jag bidrar till bilden av att många som debatterar de här frågorna har gjort dem så stora att all annan politik blir sekundär.
Det är detta eller inget.
Det är 1968, fast mer, och nu får vi vara med.
Det är Berlinmuren som faller, och det är vi som river den.
Så har vi alltså en etisk utmaning. En moralisk. Jag tycker att det är moraliskt att löna den som har skapat något som jag njuter av. På endera viset. Upphovsrätten är en rasande elegant och demokratisk innovation:
Om det du skapar, på spekulation, anses tillräckligt intressant av tillräckligt många, så finns här en modell som ger dig en möjlighet att få betalt för det arbete du la ner.
Modellen förutsätter förstås ett antal saker. Rimliga distributionssätt, till exempel. Och en bred samhällelig acceptans för principen bakom.
Modellen överlever däremot inte utbredd brottslighet. Ingen affärsmodell gör det.
Man kan alltså i filosofisk mening argumentera för att den som tankar ner något utan hänsyn till den arbetstid upphovsmannen har lagt ner ägnar sig åt stöld inte av en vara, utan av en tjänst. (Jag brukar ta det försiktigt med den parallellen, folk blir så arga av den att den förfelar sitt syfte. Den har ju också den betydande svagheten att lagboken skiljer på stöld och brott mot lagen om upphovsrätt. Så ibland är lagboken tydligen relevant, trots allt.)
Hur ska den överlägsna distributionsmodellen fildelning kunna frigöras från den brottsliga piratkopieringen? Går det? Finns det ett sätt som samtidigt tillvaratar upphovsrätt och integritet?
Jag vet inte. Jag har debatterat med en del personer som säger att det är omöjligt, punkt. Jag brukar då säga så här:
Det är märkligt att så många personer som ligger i teknisk framkant och alltid talar i utopiska termer om teknisk utveckling bara ser ett olösligt teknikproblem här i världen: En modell som utan integritetsbrott på vägen möjliggör mikrobetalningar från konsumenter till kreativa upphovsmän, kopplade till deras verks popularitet.
Därmed inte sagt att de kan ha rätt ändå.
Men kan vi veta det? Kan vi helt säkert säga om framtiden att ”detta problem är olösligt”? Vi brukar skratta åt sådana förutsägelser i historien.
***
Piratrörelsen började i piratkopiering, en olaglig handling. Med den digitala revolutionen uppnådde den kritisk massa. Den behövde då ett alibi, och det kom ett alldeles perfekt farande: Integritetsfrågan.
Den gav piraterna ett trestegsargument, där varje kliv blir till ett hopp över djupa klyftor:
1. Om du övervakar vilka upphovsrättsskyddade verk jag tillgodogör mig utan att betala, då kränker du min integritet.
2. Min integritet är i varje läge okränkbar.
3. All upphovsrätt måste därför tas bort.
Det har funnits dagar då jag har häpnat över fräckheten i detta. Ett sådant enormt spin. Andra dagar, då jag blir mindre provocerad, ser jag förstås också sakfrågornas bitvisa samband. Och jag är dessutom helt övertygad om att det finns personer som känner starkt för Piratpartiets engagemang i integritetsfrågor, men ändå tycker att det är ok med en någorlunda stark upphovsrätt.
Ändå sörjer jag djupt att relevanta frågor om medborgarrätt i en digital värld mer eller mindre har kidnappats av en till stora delar oseriös politisk kraft.
Likheterna med Sverigedemokraterna är flera, och undersökningar visar också att de två partierna delar en särskild grupp potentiella väljare: de subversiva. En gång skrev jag om de ännu större likheterna med Ny Demokrati: missnöjet, anspråket på den absoluta sanningen, den gränslösa populismen.
***
Piratrörelsen har olika grenar, tar sig olika uttryck. Jag känner olika mycket för de olika grenarna. Det jag tycker sämst om av allt är The Pirate Bay. Det finns, på rak arm, inget jag kan komma på som jag gillar med The Pirate Bay. Överhuvudtaget.
The Pirate Bays enda intresse är The Pirate Bay.
Alla former av hänsyn till andra människors rättigheter tas icke.
Den nu avgångne talesmannen Peter Sunde är en fascinerande blandning av smart mediaplayer och tunnelseende småbarn. Jag gav tre exempel i en text en gång, min recension av boken ”Piraterna”. Jag citerar ett stycke här:
Just sambandet mellan beteende och resultat, konsekvenser av det egna handlandet, är ofta märkligt undanskuffat bland ledande pirater. Som då Peter Sunde, bara häromdagen på sin blogg, frågar varför musiktjänsten Spotify inte redovisar sin intäktsfördelning. Som företrädare för The Pirate Bay har han vägrat att närmare svara på frågor om den egna sajtens intäkter.
Han har varit irriterad på att Ordfront förlag valt The Pirate Bays logga som omslagsillustration till Rydells och Sundbergs bok – vilket är en upphovsrättsfråga. Valet av bild antyder att boken skulle vara The Pirate Bays officiella biografi, menar han. Peter Sunde brukar inte, milt uttryckt, beakta sådana synpunkter från andra.
Han har slutligen skrivit en mindre essä om hur synd det var om honom för att han inte hade fått rätt förhandsinformation när han var med i tv, då för att diskutera The Pirate Bays ansvar vad det gäller tillgängliggörande av de famösa obduktionsbilderna från Arbogamorden. Han har inte skrivit fullt så mycket om de anhöriga, och hur de drabbades av en spridning som Sunde själv i allra högsta grad har medansvar för.
Den här dubbelheten är kännetecknande för stora delar av piratrörelsen: ansvar är något som andra tar.
De där meningarna är personliga favoritformuleringar i allt jag har skrivit om detta. Jag tycker de visar på det viktigaste problemet med The Pirate Bay: Den totala maktfullkomligheten.
Företrädarna för The Pirate Bay har från första stund agerat med den starkares rätt. Berusade av sin egen kraft. Vi är här för att ta vad vi vill ha.
***
Man brukar få höra att upphovsrätten i sig inte är någon naturlag. (Det skapades minsann musik redan innan upphovsrätten gjorde sitt inträde i samhället etcetera.)
Naturlagsargumentet kan användas mot hart när varenda lag eller samhällsbärande idé vi har. Jag kan inte riktigt se varför det skulle vara relevant att sträva mot att inrätta samhället efter principer som gällde före 1600-talet. Vilka andra lagar och regler var bättre före 1600-talet?
Så jag håller med: Upphovsrätten är inte en naturlag. Den är något mycket bättre än så.
Varför i hela friden ska vi titta på och jämföra med stenåldern, bokstavligt talat i vissa fall, när vi undersöker möjligheterna för framtidens kulturskapande? Hur är det möjligt att alla dessa personer som är så framtidsinriktade bara tittar riktigt långt bakåt – till medeltiden! – när det gäller en enda sak?
Utan upphovsrätt: Musiken du har skrivit används i en reklamfilm, utan ditt medgivande, och utan ersättning till dig. Och musiken du lyssnar på fylls av produktplaceringar.
Utan upphovsrätt: Integritet blir en lyx förbehållen de rika, de som kan strunta i att utge romaner i samarbete med Statoil, de som kan tacka nej till en stor reklamskylt vid sin konsert.
Det är alltså tid att begrunda konsekvenserna av en nedmonterad upphovsrätt. För att göra det vill jag, för den som inte känner sig helt hemma i hur det fungerar – men varför skulle en sådan person ha läst ända hit egentligen – ta ett litet exempelvarv.
När jag skriver en roman gör jag det utan minsta garanti om lön för min möda. Det finns ingen enskild kund som med ett enda köp kan finansiera mitt arbete, och det vet jag ju från början. Därför har samhället skapat ett system som ger mig rätt att få en liten slant från var och en som köper ett exemplar av mitt verk, när det är klart. Upphovsrätten, alltså.
Den förutsätter, som alla andra samhälleliga konstruktioner, en viss lojalitet. Om en stor mängd medborgare bestämmer sig för att kringgå modellen, då har den ingen chans att överleva. Den processen har nu inletts. (Sedan är det förstås oändligt mycket mer komplicerat än så – tekniken, integriteten och så vidare, men det är vi ju alla införståda med. Låt oss hålla oss till principen lite till.)
Alltså. Om någon tillgodogör sig resultatet av mitt upphovsrättsskyddade arbete utan att vara med och betala detta arbete, då bryts vanligen den här lojaliteten, det system som vi har byggt för att ge personer som skriver romaner och sådana saker en chans att få lite retroaktiv lön för sitt arbete – självklart under förutsättning att tillräckligt många personer tycker att det var bra jobbat av den som jobbade. Det är det marknadsmässiga villkor som upphovsrätten ställer på upphovsmannen.
Så: Om du nu går in på en restaurang och beställer en god måltid, och sedan säger till krögaren: ”Utmärkt, jag betalar härmed för dina råvarukostnader, men inte för den tid du har lagt på att komponera meny och göra inköp och tillreda maten”, då menar jag att du gör något som är någorlunda jämförbart med att begå upphovsrättsbrott. Det vill säga: Du betalar för varan, men inte för tjänsten.
Upphovsrätten är i allra högsta grad till för att konsumenten ska kunna betala för tjänsten, tankearbetet, skrivarbetet. Inte varan. Och självklart ska betalningen vara mycket mindre när själva varan, en digital fil, kostar noll kronor att framställa. Ska betalningen då i alla lägen vara noll? Jag tror inte det. Det finns fortfarande ett betydande arbete bakom som jag menar att vi konsumenter och samhället bör löna, under förutsättning att resultatet av ansträngningarna används av oss förstås. Någon har erbjudit mig tjänsten ”läsupplevelse” genom att skriva en roman. Jag är hemskt gärna med och betalar några kronor för det, och jag gillar att den som gjorde jobbet får mer betalt om fler personer gillade resultatet. Men jag har fått lära mig under resans gång att sannolikheten för att man kommer att kunna knyta enstaka filer till en betalning, eller ens ett ekonomiskt värde, är ganska liten. (Är vi där redan? Absolut inte.)
Om vi tar krögaren här ovan, han som jag betalade för maten men inte för jobbet med maten: Har jag bestulit honom i juridisk mening? Nej, snarare har jag väl gjort mig skyldig till bedrägligt beteende.
Och den som begår brott mot upphovsrätten gör sig heller inte skyldig till stöld i lagens mening. Men den som medvetet ser till att kringgå upphovsrätten på ett sådant sätt att upphovsmannen inte får betalt för sitt lagligen upphovsrättsskyddade resultat, trots att du har möjlighet att betala, ser i praktiken till att upphovsmannen inte får sin femtioöring eller enkrona eller vad det nu kan handla om. Trots att du nyttjar hans arbete.
I moralisk mening menar jag att du då tar den enkronan av upphovsmannen. I moralisk mening menar jag att det är stöld. Absolut inte i juridisk, där är ju lagboken tydlig.
***
Upphovsrätten är en samhällelig konstruktion som hjälper en viss sorts yrkesmän till en möjlighet att ta betalt. Skapande av typen romanskrivande är inte riktigt jämförbart med hantverksyrken, och kan därför inte regleras av exakt samma principer. Det är inget konstigt med det. Och därför kan man kanske tycka att paralleller till Zlatan inte riktigt håller av detta enkla skäl: Zlatan är ju inte upphovsrättsskyddad. Han behöver inte vara det. Hans arbete har inte den karaktären. Samma gäller arkitekten. Där finns andra modeller. För de skapande yrkena finns en egen modell: den heter upphovsrätt, och, som sagt: Jag tycker den är rätt elegant.
Kan man inte jämföra med en skulptör då? Eller en bildkonstnär?
Nej, eftersom de ägnar sig åt att skapa ett original. Ett musikstycke kan inte finnas i original. Det finns bara på två sätt: I sina kopior och i sina framföranden. Och så förstås i den arbetsinsats som har krävts för att det ska bli till.
Anta att samhället bestämmer att kultur har särskilda värden, och att man därför vill ge kulturskapare ett särskilt redskap för att kunna få retroaktiv lön för sitt arbete, i proportion till verkets popularitet – som det är i dag. Och anta vidare att det systemet rasar.
Då är frågan: Vems ansvar är det att se till att ett nytt och bättre sådant system uppstår?
Ska vi alls göra det?
Om svaret är “det får kreatörerna själva göra”, då har vi degraderat kulturen. Vi har ryckt undan mattan för systemet, och visar inget ansvarstagande eller ens intresse för att skapa ett nytt och bättre – vi tänker mest på vår egen konsumtion. Här är vi, eller väldigt många, i dag.
Men om svaret är “det måste samhället se till att göra genom både normbildning och lagstiftning, hand i hand med kreatörer och konsumenter”, då är jag med.
Ansvaret för att hitta en ny modell delas av alla som har varit med och rasat den gamla.
***
Det sämsta argumentet på motståndarsidan återkommer då och då i ungefär den här kostymen: Det är ingen rättighet att kunna försörja sig som kulturskapare.
Bara en liten sak om ”rätten” att vara kulturskapare och försörja sig på det: Någon sådan rätt finns inte, och har självklart aldrig funnits. Det är ett vanligt förekommande argument i kampen mot upphovsrätten, och jag tycker att det är undermåligt.
Rätten, i den mån man alls kan tala om en rätt, har kanske funnits i rätten att ta betalt i relation till verkets popularitet, om man kan uttrycka det så. Det vill säga: Jag skriver en roman, och jag gör det på spekulation. Om många människor, efteråt, bedömer att jag har arbetat bra, så finns upphovsrätten som hjälper mig att få retroaktivt betalt för den arbetstid jag har lagt ner.
Därför finns upphovsrätten. En konstruktion för att möjliggöra – inte garantera! – en intäkt.
Jag tycker att det är vackert. Jag tycker att upphovsrätten är en vacker skapelse.
***
Det finns så mycket mer att säga. Om samhällsnyttan av kultur. Om skillnaden i kvalitet som uppstår mellan den tandläkare som får åtta timmar om dagen på sig att förfina sin profession jämfört med den tandläkare som får nöja sig med att borra lite på kvällar och helger. Om hur tröstlöst det värdeneutrala kultursamhället skulle bli. Med Jasenko Selimovics ord: Tänk om läraren på universitetet sa ”ta vilken bok som helst”. Alla är lika bra. Din egen sanning kan finnas var som helst.
Och mer, den okritiskt hyllade remixkulturen: Tänker någon alls på det faktum att en remix kräver ett intressant original?
Och mer, tänker någon på hur saker och ting inte alls är samma sak i den här diskussionen? Att onda Disneys idéer om upphovsrätt inte är samma sak som Annika Norlins uteblivna intäkter för genomfört och uppskattat arbete?
Och mer, om vad som ska göras lönsamt, om vad ett samhälle behöver. Bibliotek? Operahus? Författarskap? Äldrevård? Vilka övriga värden finns det?
***
Och mer, om den ljuvliga upptäckten att alla numera kan skaffa samma grejer, att din laptop kan bli en hemmastudio… Jo, men blir det lika bra för det? Du kan köpa samma kökskniv som Alain Ducasse använder utan att bli bättre på matlagning för det. Samma tennisrack som Rafael Nadal använder kan bli ditt för ett par tusenlappar eller så. Om nu ”alla” kan göra musik och ”alla” kan fotografera – varför vill alla ha och använda upphovsrättsskyddat material om nu fritt material är precis lika bra?
Därför att det inte är så. Det är inte lika bra.
Därför att det finns en skillnad, och den skillnaden kan med ett ord sammanfattas yrkesskicklighet. Det är drömmen om den stora genvägen som slår igenom på bred front, det är självförverkligandetrenden. Myten om talangen! Vad är geniernas gemensamma nämnare? Jag säger att geniernas gemensamma nämnare är det hårda arbetet. Och det är inom flera fält upphovsrätten som ger begåvningarna möjlighet att arbeta heltid med att bli bättre, och skapa det verkligt banbrytande.
***
Så här har ni mig i fyra begrepp: Jag betraktar mig som framstegsoptimist, rättighetspositiv, internetfrälst och av naturen ifrågasättande.
Jag har ägnat många år i arbetslivet åt att argumentera för internets fördelar och enorma möjligheter för massmedierna, det vet alla ni som läser mig regelbundet. Jag har ibland blivit gränslöst trött av det, av segheten, av det passiva motståndet.
Kanske förstår ni som läser det bäst om jag säger att det ibland kan vara likadant på andra sidan:
Jag kan alltså känna en liknande trötthet när jag påpekar vad jag menar är helt uppenbara problem och utmaningar med webben, vad som händer, hur den ska utvecklas och hur vi där lever tillsammans. Det kommer alltid finnas personer som inte är intresserade av problematiseringar, säger jag när jag står på den internetkritiska sidan. Precis som jag har sagt att det alltid kommer att finnas personer som inte vill se möjligheter utan bara problem, när jag har stått på den andra.
Ni som söker en oavvislig helhet, ett partiprogram, en sömlöst sammanfogad syntes, ni har rimligen blivit besvikna.
Jag kan bara råda er att fundera på om en sådan längtan är rimlig, eller ens önskvärd.
Jag tror att komplexiteten, både hos de här frågorna och hos varje människa, är för stor för det.
***
Den här texten finns eftersom jag nästan helt säkert inte kommer att orka försöka skriva en bok om det här. För att jag liksom hoppade till i något som liknade rädsla och akut trötthet när en förläggare formulerade sig så att det nästan lät som en fråga om att skriva en sådan bok.
Texten kommer att uppdateras. Inget är hugget i sten, ingen åsikt är omöjlig att förändra, utom kanske en enda:
Det är rimligt att det finns en stark upphovsrätt i två delar, en ekonomisk och en ideell. Men skulle jag ändra mig om det, så lovar jag er: Ni kommer att få veta.
Tack till var och en som har läst ända hit. Ni bevisar om inte annat att man inte är så ensam som man i vissa sammanhang kan känna sig som passionerat intresserad av det här.
