I dagens DN publiceras två texter, oberoende av varann, som stärker varandras teser. Läs dem båda. Först DN Debatt, där Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, och Olle Wästberg, ordförande för 2014 års demokratiutredning, beskriver vad som händer i en tid när allt fler mediekonsumenter skräddarsyr sin mediekonsumtion för att slippa höra om sådant som inte passar dem i någon mening.
Sedan en text på DN Kultur, skriven av Kajsa Ekis Ekman, som handlar om konspirationsteoriernas anatomi.
Jag har ofta diskuterat den här utvecklingen med vänner och kolleger, på olika nivåer. Min grundtes är att vi i detta ser en av de absolut svåraste utmaningarna med den fantastiska digitala revolution vi lever mitt i just nu, som kan sammanfattas i en enkel sentens:
”Jag vet att du har disputerat i ämnet, men jag har googlat det, och du har fel.”
Vi lever i en tid av ett exploderande auktoritetsuppror – vilket i grunden är sunt och bra. Baksidan är att sann expertis reduceras till tyckande. Journalistiken har ibland låtit sig dras med i vad man på BBC kallar ”falsk balans” – även om forskarsamhället har en uppfattingsfördelning som kan beskrivas som 99–1, så anses det som korrekt balans att låta den enda procenten representeras i en diskussion.
Så är det inte.
På olika sätt har jag skrivit om den här frågan i flera år. (Om vikten av att massmedierna betonar riktig expertis skrev jag bara häromdagen.) Men det finns så många fler aspekter, där den förmenta objektiviteten i till exempel Facebooks och Googles sökalgoritmer kanske är den vikigaste – jag uppfattar kunskapsunderskottet, och därmed maktunderskottet, hos genomsnittsanvändaren som ett stort och reellt problem. Folkbildning för digital jämlikhet är något av det mest meningsfulla jag kan tänka mig att ägna mig åt.
Ibland har jag, och andra medieföreträdare, med viss kraft hävdat att kvalitativa massmedier inte är produkter som vilka andra produkter som helst. Det vill säga: de är inte jämförbara med leverpastej, där det oftast inte finns någon djupare erfarenhet kopplad till konsumtionen. Man kan hävda att en medveten kulturkonsumtion i stället kan jämföras med ett slags intellektuell friskvård, närmast besläktad med fysisk träning.
Att läsa bra kräver träning. Att lyssna bra kräver träning. Att förstå komplexa sammanhang kräver träning. Att genomskåda demokratins processer och kunna utmana dem kräver träning.
I den folkbildningsprocessen är kvalitativa massmedier centrala.
Ibland stöter jag på personer som säger att de vägrar att ta del av public service-program, eftersom det ”bara är vänsterpropaganda” där, eller något liknande verklighetsfrånvänt. Ibland träffar man personer som har blivit så arga av vad Sydsvenskan eller någon annan tidning har rapporterat om, eller skrivit om på någon av tidningens åsiktsplatser, att de har reagerat med att säga upp sin prenumeration.
Jag har alltid tyckt att det är en besvärande antiintellektuell reaktion.
Måste man alltså alltid bli strykt medhårs? Vi sväljer bara medicinen om den smakar sött?
Tendensen i samhället är ju sådan, vilket Strömbeck och Wästberg konstaterar i sin artikel. Det oroar mig mycket: det finns massor av amerikaner som blev djupt och ärligt förvånade när Mitt Romney inte vann presidentvalet. De hade ju bara kollat Fox News. Konspirationsteorier om valfusk kommer i ett sådant medieklimat som ett brev på posten. Det är helt självklart.
Fragmentisering av breda medier leder till fragmentisering av samhället. Det i sin tur leder till sämre lojalitet med gemensamma idéer, som till exempel offentligfinansierad välfärd och representativ demokrati.
Vad vi ska göra åt det?
Jag har nog inga säkra idéer om det. Att identifiera några av huvuddragen i utmaningen kan kanske vara en början, och jag lyssnar med intresse och tacksamhet på eventuella reflektioner.
Hej,
Bra, har själv uppmärksammat detta i ett par år nu. Min ”lösning” är långsiktigt och handlar om tidig utbildning i skolan om hur man ska hantera information. Alltså ett återkommande grundämne, hela vägen från slutet av mellanstadiet till nian:
https://liljeros.wordpress.com/2013/02/16/ett-langsiktigt-forsvar-mot-pseudovetenskap/
Stort tack för länken, intressant!
Den ”falska balansen” som du beskriver ovan torde ju åsyfta klimatdebatten, där vi vet att den skeptiska procenten också är uppbackad av väldigt stora mängder kapital. Där medierna faktiskt har rätt balans i rapportering kring klimatfrågor är ju mängden pengar som representeras åt olika håll. Och mängden pengar är i sin tur representativt för mängden politisk makt. ”Klimatskeptikerna” är enligt den logiken till och med underrepresenterade, och det gravt.
Liknande resonemang gäller för andra frågor: om medias roll är att reflektera politiska kontroverser, är det rimligt att de bryr sig mindre om var vetenskaplig konsensus befinner sig, och mer om vem som sitter på vilka resurser att utöva vilken makt.
När det gäller sökalgoritmer så finns det faktiskt möjlighet att göra en rättsprövning. Vi har rätten att få reda på de logiska processer som leder till automatiserade beslut som berör oss. Denna rätt gäller bara om företaget (Google eller Facebook) inte får företagshemligheter eller immaterialrätter inskränkta. De kommer givetvis att hävda att deras algoritmer är företagshemligheter, men det blir en bedömningsfråga av vad till exempel EU:s stadga artikel 8 egentligen betyder. Kan man få till en schyst domstolsprövning kan vi i alla fall eventuellt ta oss till den nivån att vi kan börja forska på hur de här sökalgoritmerna diskriminerar, snedvrider eller rättvrider våra interaktioner och vår kunskapsinhämtning (EU:s forskningsprojekt FIDIS har försökt göra detta, men gick in i företagshemlighetsväggen – som privatperson kan man dock ha andra möjligheter). För detta behövs jurister – framför allt processande jurister! Och eldsjälar. Dataskydd.NET är på om du är det! 🙂
Men åtgärdsprogram…
Jag bekymrar mig för det uteblivna politiska ledarskapet.
För att man över huvud taget ska kunna vara kritisk mot t ex sökalgoritmer, krävs det att man erkänner individen ett värde som sådan trots att individen är bevisligen irrationell (detta vet vi från psykologin, t ex). Ser man irrationalitet som ett inbyggt fel i individen, är det rimligt att extrapolera bort konsekvenserna av felet med maskiner. Man kan också vara en fullgott produktiv komponent i samhällskroppen även om man är konspirationsteoretiker. Att människor ska känna, tänka och granska själva har inte nödvändigtvis ett egenvärde – annat än om man bestämt sig för att det har det.
Som jag uppfattar det saknar vi ett politiskt ledarskap som har bestämt sig för att ett sådant egenvärde finns. När Viktor Orban säger att den liberala demokratins tid är förbi, pratar han inte bara om sig själv och Ungern. Det är också en de facto kommentar på tillståndet för det politiska ledarskapet i Sverige, Europa, globalt. Ledarskap spelar mycket större roll än de som utger sig för att vara politiska ledare erkänner för både sig själva och andra.
Tack för det! Mer här, om just klimatfrågan kopplat till detta: https://ksj.mit.edu/tracker/2014/07/report-accuses-bbc-journalists-of-false-balance-in-climate-change-coverage/
Många människor idag kan inte skilja på soundbites och fakta, eller på hårda fakta, påstådda fakta, hypoteser, exempel, anekdoter och (mer eller mindre välgrundade) tolkningar. På t ex wikipedia är det här väldigt tydligt; folk kör in fejkade. överdrivna eller tveksamma saker/tolkningar/förenklingar och försvarar det i princip med att ”det stod ju i tidningen eller i den här boken som getts ut av ett universitet /och som råkar vara sextio år gammal eller skriven av en forskare med en tydlig agenda/, det är en pålitlig källa – kan du hitta någon lika pålitlig som har sagt nej till just det här påståendet? Annars är det sant!”
Det kan mycket väl vara så att flertalet vanliga medborgare aldrig har varit bra på att skilja dessa saker åt (och idag tränas den förmågan inte alltid upp ens på universitetet). Men i ett kommentarfält, en tweet eller i ett mejl låter det mycket bättre att säga ”Du har FEL! /länk eller uppmaning att googla/” än att försöka köra någon sorts diskuterande eller diskursiva argument, t ex att den andres förslag är självmotsägande, att de nog inte löser problemet etc. ”Du har FEL!” och ”varför svarar du inte på våran förklaring, våran story?” låter mycket mer klangfullt och skarpt i en kommentartråd.
Sedan håller jag med Amelia här ovan om at svenska politiker är usla på att tala om värden, och att skilja på det som ska motiveras av fakta eller räknenisseri och det som skulle kunna motiveras med ett val av värden: hur nergrottat vill vi att samhället ska bli egentligen? Men det är delvis en reflektion av att svenskar numera inte heller gillar att diskutera värden och moraliska frågor på ett nyanserat och tydligt sätt, särskilt inte om det kan leda till att någon måste ge efter, i diskussionen eller ute i verkligheten. Amerikaner och fransmän t ex är mycket mer bekväma med att ta upp sådana debatter, både offentligt och över köksbordet eller i skolan, det är som om svenskan har tömt den språkliga rymd som tidigare fanns och gav plats för det (och det kan nog ha att göra både med sekulariseringen och en urlakad jämlikhet: du får inte peka på att jag har en grund uppfattning om det här. för då är du dryg eller beter dig som en magister eller en VD!). Alltså får vi en politi där plånböcker och bokslut är de enda giltiga argumenten och där det i princip är olöjligt att lyfta blicken längre än fem år framåt i en valrörelse eller en riksdagsdebatt.
Strömbäcks och Wästbergs artikel var en smula självmotsägelsefull, tycker jag. Det verkar som om de beklagar att tidningar och liknande media mister sin legitimitet. Men om något beror detta på att dessa media sedan åtminstone tjugo år konsekvent har bekräftat en världsbild som majoriteten finner alltmer främmande – en världsbild som den ser ut från den väletablerade övre medelklassens sida: globalseringen är bra, marknaden styr allt till det bästa, fattigt folk har sig själva att skylla. Eller, som George Monbiot uttryckte det i ett av sina bittrare ögonblick: Media ägs av miljardärer och säger sånt som miljardärer vill höra.
Inte bara Fox News, utan även DN och SvD.
Vi lider brist på media som utgår från den verklighet som de flesta lever, eller gärna den verklighet som underklassen lever. Naturligtvis är detta utopiskt, det är alltid välutbildat folk som formulerar sig i tidningar och tv. Men man kunde åtminstone önska sig den sortens motmedia som fanns i arbetarrörelsens glansdagar: ett muntligt medium med makt nog att göra kapitalägarnas medier verkningslösa.